Fan

Kvällens ritt kan förklaras med ett enda ord, katastrof.

Det började med att vi var på ängen, Jonny ville ta lite fina bilder (och det lyckades han med, helt jävla otroligt!)
Fjant var överallt, han passade, töltade, och var hela tiden på vippen till att resa sig.
Så jag intog ridbarnan, olovligt men jag struntade i vilket. Han var gräslig, stressad, överallt, bockade, stack, och ja.
Efter lite tragglande vart det tillslut ok på ridbanan, det var inte bra, dit kom vi aldrig, men det vart ok. Jag kunde styra, svänga och bromsa. I övertempo men med kontroll, och han började lugna ner sig iaf, så gå gav jag mig, Jonny den stackaren stod och frös :(

Jag känner mig så jävla värdelös när han blir sådär, för jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Han är ju uppenbarligen likadan om jag rider på bana, i corallen, på ängen eller ute.

Den första tanken är ju givetvis, han har ont!
Men. Om man rider ut så går det jättebra på vägen bort, det är när du vänder som han får spunk. Likadant på ridbanan, det går bättre på vägen bort ifrån öppningen än mot.

Nej, ikväll är det uppgivet, jag känner mig värdelös, hästfan vill nog aldrig mer se mig, och jag vet varken ut eller in.
I stallet efter var han så söt, och jag vill inte göra mig av med honom, även om jag för första gången helt seriöst tänkte tanken idag. Jag vill inte ge upp, jag vill komma åt problemet, klura ut vad det är, och jag tänker inte ge upp, jag tänker komma på vad det är. Det är jag skyldig Fjant.

Imorgon blir det ett nytt försök, nya tankar och en ny dag. Det ser jag fram emot! :)