-

Ok, såhär är det.
Jag är less, less på min överpigga häst, som skadar sig och som aldrig kan ta det lugnt. Jag vill inte vara det, jag vill ha tålamod och inte bry mig, men jag gör det. Jag hoppas och tror att det bara är en gräslig fas utav höstdepp kanske? (även om det i mitt huvud from 1 nov är jul, då kommer glöggen fram!) men jag vet inte längre. Han skador får mig att kastas fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan, och jag kan inget göra åt det. I ena stunden känns det helt gräsligt och förjävligt, det är min själsfrände, världens bästa finaste Fjant, som jag älskar över allt annat här i livet och som jag vill ha bredvid mig för evigt, för jag vet inte hur jag ska fungera utan honom. Å andra sidan kan en hemsk rutten äcklig del utav mig tycka att ja men vad bra, då slipper jag alla problem, jag slipper ligga på gränsen varje månad för helt ärligt är en häst någonting min budget inte önskar i dagsläget. Jag slipper känna mig kass, för att jag inte vet hur jag ska göra när han blir som han blir, när han flyger runt 10 meter upp i luften, och ingenting kan få honom ner på marken, för allt äter Fjantar.

Suck, jag älskar honom ju, fan fan fan. Jag hoppas han blir bra, att jag kan få min lagom knäppa Fjant tillbaka, den som ökar takten på hemvägen, inte reser sig. Den som skyggar lite hit, kastar sig lite dit, inte den som flyr i panik, ifrån sin egna skugga, varje steg han tar. För den Fjanten, vet jag helt ärligt inte om jag orkar med så mycket längre till, även om jag hellre karvar ut mitt hjärta med en slö kniv än erkänner det så är det så det ligger till, och jag skäms för att erkänna det.