Det som brukade vara min räddning, är nu påväg att bli mitt förfall.

Höll på att glömma av att fara till stallet idag.
For dit, vart less, for hem.
Fjant stackarn måste undra vad som hänt, varför man aldrig ser till matte längre?
Jag har inget svar, så det är tur han inte kan prata och ställa mig frågan.

Jag behöver hjälp, jag är inte mig själv längre. Jag känner mest för att ligga och sova hela dagen, min feber igår och idag har inte direkt hjälpt till, jag har huvudvärk och känner mig less på allt. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men någon har bosatt sig i min hjärna, och dragit ett stort svart skynke över allt som är mig, de har lämnat huvudet fullt med elaka själviska tankar som jag inte styr över, och jag känner mig som ett psykfall.

Jag vet inte om jag borde skriva allt jag känner, delge det till världen, om det nu ens är någon jävel som hittar hit, men jag är så dålig på att prata. Jag pratar bra, sålänge det inte är någonting viktigt som ska sägas. Såfort det är någonting vettigt fastnar orden i halsen, jag ser mig i panik om efter vägar ut, tårarna flockas direkt bakom ögonen och hela huvudet blir tomt.
Jag vet inte varför, och jag vet inte vad jag ska göra åt det, men jag vet ingenting längre, så förvåningen är inte stor.

Det är tur jag har Jonny, inte för att jag ger honom så mycket information om hur jag känner, och jag ser hur han står där som ett frågetecken och jag vill så gärna kunna säga allt jag tänker, jag vill! Men det går bara inte.
Han är dock världens gulligaste, han försöker och jag är honom så tacksam över det! Att han inte drar när han ser det vrak han har framför sig, för det är va de allra flesta skulle göra, va de allra flesta gjort.

Idag har jag övat "sitt" med vovve. Det var det enda jag förmått mig till, och det gjorde mig helt slut.
Världens bästa Jonny köpte mig choklad idag, tack!
Tack för att du finns, för att du står ut. För om du lämnar mig älskling, då går jag under.