Nu ska jag göra någonting så chockerande som att bjuda på bilder på mig själv. Vår alla hjärtans dag promenad slutade inte riktigt som jag tänkt mig, haha! Jag hade lite svårt för detta med snön, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag är en fusk norrlänning så tycker jag att jag är ursäktad, Jonny fick sig då ett gott skratt iaf...

Vi kämpade oss upp till en liten grotta

Väl där, lat som jag är har jag sett ut en genväg för hur jag ska komma ner fortast och enklast möjligt och jag börjar med stort mod (hrm) röra mig mot mitt mål, stupet...

Ingo övervakar mig med stor entusiasm, kanske anar han vad som kommer hända härnäst?

Det som hände var att jag sänkte arslet mot det kalla vita, började sakta glida ner mot det förfärliga stupet på 1,5 meter cirka och inser i panik att, jag klarar inte av detta varav jag börjar skrika hysteriskt. Tack och lov har jag Jonny, min räddare där som tar tag i min jacka och drar mig sakta sakta upp medans snön tränger skrapar min numera bara rygg och väller in innanför mina trosor, mysfaktorn var hög.

Men jag var visst god och glad iaf, ofotogenisk som alltid men som sagt, jag bjuder på det idag.

Sen började det riktiga provet, vandringen neråt... Det var egentligen ingen lång sträcka det handlade om alls, och vägen dit hade gått utan problem, men det var som om min balansnerv sade upp sig i samma sekund som tanken att kanske hoppa nerför "stupet" kom och nervägen såg ut på följande vis (ggr 10 000):

Rätta till mössan, viktigt!


Efter den pärsen satte jag mig med hunden och tog igen mig i det lilla solljus som sipprade in, samtidigt som jag försökte torka mina trosor med min obefintliga kroppsvärme


Jag hoppas ni fick en lika trevlig helg som jag :)