Times like these...

Var länge sedan sist, var nyss ute och gick med hundarna och tänkte för mig själv att när jag kommer in ska jag sätta mig och skriva i bloggen, men nu när jag väl sitter här igen så vet jag inte längre...

Bloggen påminner så mycket om han, han som inte längre finns och jag vill inte ta bort allt som gör att jag påminns, samtidigt som jag inte kan förmå mig att skriva när det inte längre är han som fyller mina inlägg... Det är nu över 7 månader sedan han försvann, och det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på honom. Senast igår stod jag och grät i hallen och kramade hans svans i handen. Kommer man någonsin att komma över det? Kommer det någonsin att bli lättare?

Jag saknar hästeriet, det gör jag verkligen, jag har inte ridit på över ett år, jag börjar verkligen få abstinens. Samtidigt så är det inte samma grej, jag vill ju inte bara rida, jag vill rida på Fjant, jag behöver inte ens på rida, att bara pyssla, att få andas in hans doft, det räcker mer än väl. Men det kommer aldrig ske, och jag vet ju det. Så hur går man vidare?

Tanke på att bli medryttare finns, att skaffa egen i dagsläget innan jag vet hur det ser ut i höst kommer inte på fråga. Dessutom ska man ju ha tid, med J och hundarna, och råd. Jisses, hur ska den ekvationen gå ihop?