Jag känner mig som ett ufo, som inte kan få mig för att sluta grubbla på Fjant. Jag vet, att han aldrig kommer komma tillbaka, ändå hoppas jag att mirakel ska ske...

Det börjar sakta men säkert nära sig ett år sedan du försvann, nåja, nu är det 9 månader och 2 dagar sedan... Jag vill inget hellre än att ta mig tillbaka i tiden, tills sommaren 09 när det var du och jag och ingenting som tydde på att det skulle ändra sig på bra länge...

Jag saknar Fjant, jag saknar hästeriet, hästägandet. Jag har världens trevligaste medryttare och dom allra flesta skulle ge mycket för att ha det så bra som jag har det nu, och ändå är jag inte nöjd. Det måste helt ärligt vara något fel på mig, men stallet har alltid varit min tillflyktsort, mitt ställe dit jag har farit och ingenting annat har spelat någon roll där ute. Den delen har försvunnit, och den delen skulle jag få tillbaka med en ny häst. Om än det inte skulle vara Han så skulle det vara en annan häst att tycka om, att få skratta och gråta åt, att oroa sig för och längta efter. Jag saknar den delen, men borde jag inte vara nöjd? Jag kanske är ett hopplöst fall, jag vet inte. Min logiska del säger åt mig, att låt bli, vänta. Men jag kan inte hjälpa att hjärtat ändå går runt och längtar, efter någon hårig fyrbening som jag kan kalla min...